Reflektion.

Någon gång emellanåt vaknar filosofen inom mig. Tankarna får då en annan dignitet, en anna tyngd. Jag är fullt medveten om att ett frånvänt navelskådande inte egentligen länder till någon nytta. Men ibland kanske vi skall stanna upp en sekund och fråga oss vad det blev av livet. Varefter vi snabbt konstaterar att det blev nog ändå ganska hyfsat. I det stora hela. Så innan jag drunknar i allt för djupgående reflektioner avslutar jag det hela med att leverera en liten dikt.

Den heter:

Vila vid en lägereld.

Vila vid lägereld, en stund av stillhet och ro

Söker en själens frid som fågeln i sitt bo

Långt ifrån strid och jäkt

Söker som ofta förr sin mening i berg och dal

Finner den kanske där i himmelrikets sal

Som från stranden en fläkt.

Så ber jag en stilla bön för mening och mål i mitt liv

En bön vid en skimrande eld där du o Herre mig giv

En klädnad med ljuset släkt.

Så vill jag färändrad, förundrad sitta en gång

vilande vid en lägereld en evighet lång

Klädd i din skimrande dräkt.

Låt därför era tankar bli ljusa tankar till båtnad för en skimrande tillvaro

Jöran.

Ett Erkeepos.

Jag kom att tänka på en dikt som jag skrev för ett tag sedan. Det handlar om Erik Lindkvist, i dagligt tal kallad ”Erke”. Han bodde med sin gamla mor nere i källaren hos sin bror Johan.

Erke var inbiten ungkarl och en särling. Men samtidigt väldigt snäll och godmodig. De framlevde sina liv i små omständigheter men hade alltid mat för dagen. Jag minns i min gröna ungdom hur han kom trampande på en damcykel med nedåtböjt styre. Han hade tydligen alltid en rinnande näsa varför han med ett ljudligt snörvlande drog in. Vi kallade honom därför för ”tjetje”!

Diken lyder i alla fall så här.

Erke Lindkvist å a mor

Erke Lindkvist å á mor,

neri källaren bor

å han försörjer sin gamla mor

ty han gnetar och gnor, 

med alla trasiga skor

åt grannar å bybor.

Inkomsten är inte stor

de bor billigt hos sin bror

så det är nog som jag tror

att välståndet ändå gror

hos´n Erke å a mor,

om de på honom beror.

Med det får ni nöja er för den här gången.

Jöran.

En litania i kvällens sena timma.

Det har varit ett nedrans regnväder över Tallbacken idag. Egentligen inte några häftiga skurar men ett envist strilande som var blötare än blött.

Jag hade föresatt mig att köra hem något vedlass av det som jag tidigare i veckan kvistat och apterat till lämpliga längder. Föresatsen blev också verklighet men till priset av att jag var blöt in på bara kroppen innan jag fullgjort mitt uppdrag.

Sedan stannade jag snällt inomhus och ägnade mig istället åt att baka kakor. Jag har konstruerat ett recept på Havredrömmar som faktiskt är ”superdupergoa”. Jag har också kommit underfund om hur man skall göra för att få dem alldeles lagom krispiga och möra.

I övrigt har jag följt MODOs match mot Färjestad på TV. En fin match av två just nu formstarka lag. 2-2 efter full tid och Färjestad tog bonuspoängen.  MODO ligger fyra i tabellen men har samma poäng som Brynäs och Luleå.

I morgon är det helg och då blir det ”Vilodag” för undertecknad. Men något lite skrivande blir det väl i alla fall. Jag skulle väl ha fortsatt på boken och romanen jag påbörjat och inte haft tid med på ett tag. En blogg skall det väl också bli till, till alla diggares stora förnöjelse. En skara som ständigt är växande till antalet. Tack för de!

Jöran.

SJ hade ”backsitdriver” i vissa fordon.

Även om organisationen vid gamla tidens banverk var tämligen enkel fanns det ändå  en vis hierarki. På nedersta pinnhålet i stegen var banarbetarna. Det var dessa som utförde jobbet för att hålla järnvägen i trafikdugligt skick. Ledare och boss för dessa arbetslag var i regel banvakterna som hade god kännedom om vad som behövde årgärdas på den del av järnvägen som de hade ansvaret för. Ofta var dessa enkla månniskor säsongsarbetare eftersom det mesta arbetet av naturliga skäl utfördes under sommarhalvåret. På vintern var det snöskottning och så kallad ”kilning”. Det var nämligen så att banvallen var inte tjälsäkrad med påföljd att det blev upfrysningar på vissa ställen utefter linjen. För att utjämna dessa ”pucklar” måste man lyfta rälsen med hjälp av kilar på angränsande delar.

Nästa man i hierarkin var ”Banmästaren”, vilken hade högre rang och basade över ett antal banvakter. Han hade alltså det övergripande ansvaret för en längre sträcka av järnvägen. Om jag minns rätt var det 3 banmästare på avsnittet Mellansel till Vännäs. En var stationerad i Mellansel, en i Björna och en i Nyåker.

Så fanns det ”Baninspektor” och ”baningenjör”. De var stationerade i Vännäs och patrullerade spåren med jämna mellanrum. De åkte i ett automobilliknande fordon där ”Chauffören” satt i baksätet och körde. Baninspektorn och baningejören satt i framsätet för att på så vis ha bättre uppsikt över järnvägen. Jag minns att vi som barn hade en väldig respekt för dessa som kom farande efter spåret så vi höll  oss på behörigt avstånd. Det hände ibland att det stannade och kontrollerade den enkla anhalten i Långviksmon. Under tiden som mamma Signe arbetade vid stationen var det hon som fick ta emot dem och visa dem runt. Så gick det till på den gamla goda tiden, Halleluja!

Jöran.

Lite järnvägsdata än en gång.

Som jag nänmt någon gåmg förut bestod Långviksmon vid tiden för järnvägens framdragande bara av några enkla torpargårdar under Långviken. Detta  medan både Björna och Trehörningsjö var mera etablerade samhällen som samtidigt var sockencentrum. Detta innebar att i Björna och Trehörningsjö anlades centralstationer med anställd ”Stins”. Stins är en förkortning för Stationsinspektor. Vid Mattarbodum/Långviksmon anlade man endast ”Anhalt”, vilken hade lägre status. Anhalten var i vanliga fall obemannad. Om man skulle ha bemanning fick ortsborna själva stå för kostnaden. Jag har hört att det från början var meningen att anhalten skulle placeras vid Sjöbotten cirka 2 kilometer söder om Långviksmon. Den skulle då vara gemensam för både Mattarbodum och Långviken/Långviksmon. Efter lite förhandlingar tänkte man om och placerade en anhalt dels vid Mattarbodum och en dels vid Långviksmon. Anhalten vid Långviksmon lades först mot sjösidan, troligen för att det skulle bli lättare för de som kom från Långviken. Efter ett antal år byggde man en ny anhalt och satte den då på den sida som var närmare byn Långviksmon.

Efter några år anställde man en kvinna att sköta anhalten med biljettförsäljning och tågklarering. Den första kvinnan som skötte den var en änka vid namna Karin Bylund. Det berättas att hon var en mycket manhaftig person som skötte sitt uppdrag med bravur. Hon skötte sitt ämbete till en bit in på tjugotalet när min mamma Signe övertog befattningen. Detta uppdrag hade hon till i mitten av trettiotalet då Långviksmon blev upphöjd till riktig järnvägsstation och SJ övertog ansvaret för bemanningen och inrättade samtidigt dygnetruntpassning varför det anställdes 4 personer för det uppdraget.

I dag är nästan alla lokala stationer bortrationaliserade och även den lokala persontrafiken.

Återkommer vid något senare tillfälle med nya intressant berättelser om järnvägen och dess betydelse för orten.

Hejdå.  Jöran.

Björnamåle än en gang

Na Hulda skull skicke pajken sin ´n Staffan dippo boa för å hannel. De va dippo Kopra, för dam hannele där, å int hos Andersson å Näslund söm privathannlara hette.Hon hadde skreve pån lapp va han sku ha.

N´liter serap å då skicke na n´glasburk vä för å he n´däänn serapen ti.

N´litn burk bakpulver.   Ta Rumford.

E kålhuvve men dä sku vara mjällt å krespet å int na fjes.

Fyre hekto köttfärs. Men si dell att int du fo bara fläske.

N´pössa pärmjöl

Tjvå löka. Men si ätt sint dam ha grodd.

Då kan du fääl fo köp för fem öre bröstgötta.

Pajken han cykla iväg vä gött homyr dippo boa för å köp e dänn varern.

Då han cykla hemöver bar säg int bätter än at han körl neri dike å ti nä sternhöver. Varen söm han hadde ti körgen for all världens väg uti buska. Söm tur va sä vare bara serapsbursken söm hadde gått sönder. Rumfordbursken hitten önner n´stern.  Då han kömme hem fecken säg en åthutning sä pajken börje grine.  Å sä feck dam bli utan serap på grötn n dänn dan.

Nest gang fär jäg sjalv, sa na Hulda.

Ett besök hos bilprovningen.

Som jag skrivit vid något tillfälle så driver missionsförsmlingen en Scondhandbutik som heter Ankaret. Den är inrymd i Jollen, affärs- och sevicehuset i samhällets mitt.

För att göra vissa transporter i samband med hämtning och bortforsling av olka varor har  de skaffat en släpvagn som jag i dag ställde upp och var till bilprovningen med. Nu gick det väl inte så bra med den gamla vagnen eller vad sägs om 2 starka tvåor och ombesiktning. Det var kopplingshandsken i själva draget som var trasigt samt också ett däck som var skadat och måste bytas.

När jag kopplade min bil till släpvagnen fungerade inte belysningen hundraprocentigt varför jag åkte ner till Norrlands Bil och Däckservice i Långviksmon. Det är ett nystartat företag som håller till i den gamla BP-stationen. De fixade elkopplingen genast och elegant. Vid något senare tillfälle skall jag faktiskt ägna en blogg åt det företaget som är helt unikt i vårt lilla samhälle.

I övrigt skall jag bara nämna att MODO vann över Växjö lakers med 2-0.

Ha de gott.

En vanlig måndag på Tallbacken

Vi skriver nu oktober och det blir mer och mer höst. KäraHu har rensat bort sommarblommorna ur rabatterna. De kvarlevor som ännu existerade har hon förvisat till komposten. Om någon tid (längre tid kanske) blir de till ny blomjord som kommer att ge näring till kommande skönheter i Tallbacksblomsterrabatterna. Nu är förgängelsens tid för växtligheten omkring oss, förutom vårt kära jordgubbsland som fortfarande producerar ett mindre antallgubbar. De plantor som uppför sig som ogräs men som bidrar till den svenska välfärden mer än en moderat demokratcenterfolkpartistisk miljövän av sverigedemokratkaraktär till vänster om sveriges pensionärers intresseparti. Dessa plantor är mina vänner.

Jag har övat med OLD-fejs idag. Inför nya intressanta uppgifter under hösten trimmar vi våra färdigheter in absurdum. Nu kan vi snart spela ”Drömmen om Elin” stående på huvudet i en tvättbalja, hur det nu skall gå till.

Det var länge sen min poetiska ådra

dragkampsstretande börjat å dra

Men om detta tror jag inte vi ska

en gång ens börja å viska.

Good night.

Jöran.