En kojdag på Tallbacken

När den strävsamme forntida skogsarbetaren upplevde att ett hiskeligt busväder härjande utanför dörren till den enkla torftiga boningen i skogen valde han att stanna inne i kojvärmen. Då blev det en ”kojdag”.

Precis som jag befarat så när jag hämtade min dagliga dos av nyheter och annat konstigt i form av Örnsköldsviks Allehanda var det ett hiskla snöoväder. Då visste jag med ens att idag blir det en kojdag. Så jag drog mig gladeligen tillbaka in i stugvärmen och tog det ytterligt lugnt. Det kändes riktigt behagligt.

Helt lamslagen och onyttig kunde jag ju inte vara så jag bestämde mig för att skriva lite om en man som en gång i itden i mitten av artonhundratalet bodde med sin familj vid Hemsjön där vi nu har vårt fritidshus. Den uppgiften har alltså sysselsatt mig hela dagen men så är det också nedskrivet en Antavla och historik för Hans Petter Vikberg boende i Hemsjön 1851-1864. Min kära sondotter i Lund Louise Lundberg har bistått mig med arkivariska uppgifter vilket underlättade arbetet rätt avsevärt. Utan att trötta er, kära bloggdiggare, med en massa födelsedata kan jag ju lägga in sista delen i avhandlingen, vilken lyder som följer:

Hans Petter Vikberg i Hemsjön

Hur Hans Petter Vikberg kom att slå sig ner på den steniga marken vid Hemsjöns strand kan man bara spekulera omkring. Då han gifte sig med sin Kajsa var hon bara lite drygt 17 år gammal. Det berättas att hennes far Anders Danielsson/Sjöqvist gav sitt medgivande enär de var tvungna att ”skriva till kungs” för att få tillstånd till äktenskapet. Jag har för mig att myndighetsålern för kvinnor var vid den tiden 23 år.

Alltnog, 1851 flyttade de upp till Hemsjön och byggde allra först en enkel boning emot en berghäll vilken fick utgöra en av väggarna i kojan. Det berättas att de murade en härd och eldade mot berget som på detta sätt blev upphettat och fungerade som magasin för värmen. Där bodde de till dess att Hans Petter hade grundlagt och timrat upp det permanenta boningshuset. Det anlades på en liten kulle med utsikt över sjön. Runt stugan fanns det möjlighet att odla upp marken även om den var tämligen stenbunden. Resterna av stengrunden finns kvar än i dag och kan beskådas på ort och ställe.

Hans Petter var en mycket skicklig timmerman. Det är förvånansvärt hur fint arbetet är utfört. Trots sin relativa ungdom, 25 år, och mycket enkla verktyg gjorde han ett utomordentligt fint byggnadsverk. Jag har själv granskat alla stockarna han yxade till och de vittnade om det allra finaste hantverk. Troligen ägde han inte en såg så allting skulle utföras med yxan, ifrån fällande av stammen i skogen till den tuktade stocken, den finputsade golvplankan eller de specialtillverkade takbrädorna. Det var nämligen så att sågen kom inte i allmänst bruk förrän man inrättade så kallade valsverk och valsade ut stålet i stället för smidde.

En stor del av kosthållet utgjordes av fisk ifrån sjön och vilt ifrån skogen. Hemsjön var nämligen väldigt rik på fisk (liksom i dag) så något problem med mathållningen var det troligtvis inte. Hans Petter var också en skicklig jägare (av gamla berättelser att döma) och jakten var inte reglerad på den tiden som nu.

Så småningom, hade de förmodligen också några kor och getter eftersom det på kartan finns både uthus, lador och myrslåtter inritade.

Så småningoim hade Hans Petter odlat upp ett antal små åkertegar utefter sjön på ställen där marken inte var alltför stenbunden. Där odlade han potatis och korn bl.a Genom det höga soliga läget vid sjön som var uppvärmd var det fina höstar och ett utomordentligt klimat för att få kornet till att mata ut ordentligt. I motsats till byn nere vid älven som var rätt frostlänt kunde Hans Petter och hans unga hustru skörda säd av finaste kvalitet.

Nu kom en annan av Hans Petters färdigheter till nytta. Han var nämligen bygdens främste expert på brännvinsbränning. Vissa tider sägs det har varit folkvandring upp till sjön för att köpa starkvaror hos Hans Petter vilket betydde att han alltid var vid god kassa. Det berättas att fattigvården aldrig hade något ärende upp till det lilla torpet.

Fem barn föddes i det ensliga bostället uppe vid Hemsjön, varav fyra nådde vuxen ålder. Hans Olof född 1861 dog 1865 knappt 4 år  gammal. Vid hans död hade de flyttat från Hemsjön. Då första barnet, Johan Petter, föddes 1852-03-11 hade Kajsa inte fyllt 19 år. Med fantasin till hjälp kan man tänka sig in i hur de hade det i det lilla torpet sid sjön. Det var ensligt och strävsamt men ändå rikt på naturupplevelser i den underbart rika miljön som fanns vid Hemsjön. (och finns än idag).

Eftersom torpet vid sjön inte var friköpt och lagfaret hade de ingen laglig rätt till marken. Därför blev de (troligen) 1864 förvisade från Hemsjön av bonden som då ägde marken. I och med att de för sista gången låste dörren till den enkla stugan i Hemsjön och flyttade med alla sina barn och tillhörigheter till Långviken i Gideå var en epok i deras liv avslutad. Men Hans Petter och Kajsa var inte knäckta på något vis, det vittnar deras fortsatta liv om.

Det bör också nämnas att Hans Petter och Kajsa fick senare ytterligare 3 barn varav 2 nådde vuxen ålder Men det är en annan historia.

Med det får ni nöja er för den här gången.

Väl mött!  Jöran.

I väntan på snö.

Praktiskt taget alla väderspåmän har i sina prognoser varnat för ymnigt snöfall. Det är inte så vanligt att snön kommer i rikliga mängder utan att det har varit en enda frostnatt. I kväll är det regn som gäller och jag ställer mig lite skeptisk till att det hos oss blir stora mängder snö. Annars har de i prognoserna snackat om upp till 10 centimeter. Hur det nu blir med det får vi nog snällt finna oss i skeendet eftersom vi inte kan göra något åt det. Det blir det väder det blir.

Ju äldre man bir desto svårare har man att acceptera den så kallade ”gråvintern”. Då önskar man ibland att man liksom björnen kunnat gå i ide. Det blir långa mörka kvällar som är som gjorda för att skriva till exempel bloggar.

OLD-fejs har övat idag ett antal timmar. Onsdag den här veckan är vi annonserade i Arnäs församlingshem till en så kallad Trivselträff. Förhoppningsvis skall vi kunna servera dem ett program som de gillar. Det är en grannlaga uppgift att läsa av stämningen bland publiken och intuitivt känna vad de vill ha. Att vår musik uppskattas av äldre personer vet vi och att sjunga allsång med dem går alltid hem. Om man blandar dessa komponenter med några lundbergska alster av hmoristisk karaktär brukar det garanterat bli uppskattat.

Jag har förut i mina bloggar spekulerat i hur stor betydels glädjen och skrattet  har för välbefinnandet. Likaså sångens och musikens betydelse. När man ibland på äldreboenden träffar de hopsjunkna och förtorkade kunder som rullas in till trivselträffarna kan man tidvis erfara en viss pessimism. Men när OLD-fejs har bringat dem sång, musik och humor ett par timmar rullas de rakryggade och glada ut igen som helt andra människor. Det är tyvärr till nackdel för socialtjänsten eftersom de då lever längre och tarvar därmed ett utökat vårdbehov.

Någon gång brukar jag med min skrovliga ”åttisplustämma” exkvera en eller annan egenhändigt skriven visa eller dikt. Vissa gånger går det riktigt bra och det blir uppskattat. Andra gånger blir det mer eller mindre fiasko. Då erinrar jag mig en limerik som jag skrev för en tid sedan.  Den lyder så här och får avsluta min blogg för i kväll.

En omusikalisk kille från Mon

En vacker dag tog sig ton.

Men de som lyssnade grät

för de tyckte det lät.

Som ett skriande bröl ifrån kon.

En drapa om framtiden.

Det sägs att den som har planer för framtiden håller sig ung. Det är nog så sant som det är sagt. Mänskligt sett har undertecknad bloggskrivare framtiden bakom sig. I varje fall en god del av den. Men ändå är det kärt att ha framtidsplaner. Ett annat bra motto är också: ”Planera för framtiden men lev i nuet”. Det kan i vissa fall vara en svår kombination därför att framtidsplaneringen  ibland  ”tar över” till båtnad för nuet.

Att leva i nuet är samtidigt att vara närvarande. I vissa möten med  människor upplever man hela tiden att de är ”någon annan stans”. Att leva i nuet är också att bry sig. Att lyssna in och ta till sig och analysera de ibland dolda budskap som finns i samtalet med sina medvandrare.

Varje år vid jultiden brukar vi gå med en enkel julgåva till de äldre i bygden. En dag när jag var ute och besökte pensionärerna bestämde jag mig för att nu skall jag verkligen lyssna och inte prata så mycke själv. Jag blev mäkta förvånad över hur de älskade att prata om sig själva och speciellt om sina olika sjukdomar. När jag mot aftonsidan avslutade besöksrundan kunde jag allas sjukdomshistoria utantill, vilken medicinering de hade och behandlingsplaner. Det var till och med en som kunde beskriva alla sina olika krämpor i latinska termer. Det var imponerande (och lärorikt).

Nu är de här krumelurerna inte något som ni kära bloggdiggare egentligen behöver rätta er efter utan jag ger er bara det goda rådet att ”lev som ni brukar och trivs med de”.

Adjö, adjö,

Jöran.

Fundering.

När man i sena kvällen sitter och funderar blir det lätt att tankarna irrar runt som innehållet i en tombola. Att samla dem till vettiga meningar och frsaser är ibland inte så lätt som man man tror. Det är många stora män och författare som formulerat sina tankar till sköna alster som berikat mänskligheten och kulturen. Något sådant blir det nog inte för mig i kväll eftersom jag inte har den rätta förmågan Dock hitade jag en liten dikt i mina annaler som jag lägger in som en liten tröst i bedrövelsen. Den heter Tankar och lyder så här;

Tankar.

Tankar är som dimmans flykt

När den lättar syns den inte mer.

Tankar samlas till en dag förryckt,

Bara en chimär de ger.

Dock en del av livets mening

för tillvarons verklighet

som kan verka till förening

av  dunkel realism och formlöshet.

Så vill jag samla dem i digra band

Som luntor i ett kartotek

Och sprida dem till varje land

vagga dem vid strandens böljelek.

När alla tankar flyktat har sin gång

Skingrad uti andens himmelsfärd,

Förnimmer jag en högre sång

predestinerad för en annan värld.

Väl bekomme!  Jöran.

Världens barn.

Än en gång har svenskarna ställt upp för insamlingen till världens barn. Under hela dagen har man i radion (och i TV under kvällen) vädjat till det generösa hjärtat. Man kan bara hoppas att pengarna kommer till riktig nytta för att verka på rätt ställe i rätt tid. Man skall väl ändå tro att en organisation som radiohjälpen skall ha resurser att göra det bästa för världensa alla barn.

Dessvärre är det alldeles för många barn och ungdomar som far illa på många sätt. I länder med krig och konflikter utnyttjas barnen på det mest brutala sätt som barnsoldater och skapar en situation för dem som skadar dem för hela livet. Länder och folk som lever i krig blir förråade och moralen sjunker till en katastrofal nivå. Då utvecklas brutalitet, våldtäkt och dödande in absurdum.

Det måste till många goda krafter och ett tålmodigt arbete om man skall kunna förändra människan i grunden. Jag erinrar mig än en gång de kvinnor i Afrika som fick förra årets fredspris. Hur de  hade skapat ett nätverk för fred och samförstånd och där ekonomin genom detta förbättrades avsevärt.

Årets fredspris som gick till EU är det lätt att ställa sig mera skeptisk till. Grundtanken med unionen är givetvis att skapa fred och samförstånd men på vägen dit har det tyvärr gjorts många missstag och felbedömningar som inte har varit till nytta för freden. Man kan väl med fog  säga att under stort sett hela Balkankonflikten agerade EU med handlingsförlamning.

Men  varje initiativ som främjar fredstanken är värd all beundran. Även vi som lever i ett tryggt och välordnat samhälle kan genom små insatser bidra till att skapa den atmosfär som främjar den goda gemenskapen. Genom att vara generös och godhjärtad mot våra närmaste gör vi det lätt att leva vilket till och med främjar den fysiska hälsan.

Jag är övertygad om att den trogna skara som läser min blogg är goda så in i bomben. Denna uppfattning grundar jag på den förvissningen att de har tagit intryck av alla de alster som under årens lopp producerats på denna plats.

Hälsningar

Jöran.

Nobelpris.

Det är alltid lika spännande och frustrerande varje år innan Nobelpriset i litteratur tillkännages. Man undrar ständigt vad de grävt fram för mossig och okänd figur som får ta emot prissumman och äran. Detta gör de för att litteraturexperterna inte skall kunna ha ett fullvärdigt tips i förväg. Hur de än spekulerar så blir de blåsta på konfekten.

Priset gick alltså i år till en kines som heter Mo Yan. Översatt till svenska blir det Mo Jan. På grund av detta konstaterar jag att undertecknad bloggskrivare befinner sig rätt nära ett nobelpris. Nästa år blir det nämligen Mo Jöran som vinner priset, helt logiskt och dessutom mycket litterärt (och populärt).

Jag läste någonstans att motiveringen var att han ”med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”. Och det är ju exakt det som Mo Jöran sysslar med i sina bloggar. Nog måste ni hålla med mig om att ibland blir det väldigt ”hallucinatoriskt” nästan på gränsen till ett dvalliknande puppstadie. Eller hur? Sagor är det också i var och varannan blogg. Sagor och fantasier vimlar det av.

Så är det historia. Är det  inte historiskt när jag berättar om ”Erik Pers Karin” då hon cykla på blåisn? Eller dån ”Lagnjonk” ä däri timmerskogen? En enkel rapport från Tallbacken handlar nästan uteslutande om samtid så därmed har jag med råge uppfyllt kriterierna för ett kommande nobelpris i litteratur.

Jag tror att den käre och förståndige Alfred Nobel i sin himmel skulle applådera ett sådant beslut i Svenska Akademien. Därefter skulle han offra en dynamitgubbe och skjuta en salut till Mo Jörans ära.

Dessutom skulle folk i gemen uppskatta ett sådant beslut eftersom de då skulle tänka så här: ”Äntligen går priset till en person som förtjänar det”. Hurra Hurra Hurra Hurra.

Att MODO nu toppar tabellen i elitserien är väl inte så sensationellt utan bara att konstatera precis som ett nobelpris i litteratur.

Hejdå.

Jöran.

OLD-fejs i farten.

I dag har OLD-fejs underhålllit vid en pensionrsträff i Movattnet. Det eminenta bandet var förstärkt med diverse andra glada spelemän (och kvinns). Vi var inte mindre än åtta spelorrar på scenen. En kille som i vanliga fall bor i Göteborg med har sommarhus i Långviken Bertil Lindkvist är duktig gitarrist och spelade fina låtar tillsammans med vår egen gitarrvirtuos Enar Englund.

Undertecknad läste en egenhändigt nyskriven dikt som heter ”Magahove”. Det är ett ord från Björnamåle som är svårt att egentligen översätta. Om man har magahov är man återhållsam i mat och dryck. Saknar man magahov blir man lätt frossare.

Så här är i alla fall dikten:

Magahove. 

A´Tora hadde inge magahov.

Å då dä va ärtsöppa, då vare alldeles okrestlet va hon vräkte ti säg.

Flere söppatallrika på raken försvann neri innadöme på na

Sä då hon framattt aftansia såt på symöte däri körka.

Då varna värstinn sä ini bomben.

Sä hon tänkte där hon såt däri bänken:

Hörr ska nä hännä gå.

Skä jäg måst gå på huse mitt i börna

Men dä känns härmlet dä å.

Sä hon såt kvär å höll inne

vä ne dänn övertrycke hon hadde ti tärma sine.

Nu vare sä att kantorn å dögrävarn däri körka va en å samme person.

Han hadde vöre indelt soldat föruut å hette Dunder.

A´Tora visste att då han teje opp en psalm pa årjeln

jorlen´ e vä dunder å brak sä dä bara ljumma däri körksaln

Sä då han braka igång vä ”Vår store Gud är en Dundrens Gud”.

Då lätt a´Tora bomben brisera

å övertrycke försvann utgörning avgasröre,

utan varken katalysator eller ljuddämpar.

Dam som såt däri körka trodde förståss att dä kömme bortifrån  orjeln.

Men sä vare låkta. Fisosn.

De spre säg en atmsofär däppå symöte av sällan vädrat slag.

Men falke dam trodd att dääå kömme bårti orjeln.

Sä prästn gatt ta n´Kalle Dunder i upptuktelse.

Men a´Tora hon klara säg.

Med det får ni klara er för  i dag. Hejdå   

Jöran.

En sen kväll.

Det är sen kväll på villa Tallbacken. Efter en lång dag varunder KäraHu och jag varit till Sollefteå och uppvaktat vår svägerska Birgit. Hon fyllde nämligen 70 år. Det firade hon med ”Öppethus” i deras villa i Sollefteå. Vi blev vä omhändertagna och förplägade. Vi stiftade bekantskap med väldigt många olika personer som under dagen uppvaktade henne. Jag hälsade på ett otal personer som presenterade sig och som jag omedelbart glömde vad de hette.

 Väl henkommen framåt kvällssidan såg jag MODOs match på TV. De spöade AIK med 4-0 och gjorde som vanligt en väl genomförd match.. Smolk i glädjebägaren blev det när vi erfor att en spelare i HV (Oskar Sund) i matchen mellah HV och Luleå skadades allvarligt. Han fördes medvetslös till sjukhus och i skrivande stund vet jag inte hur det gick för honom. Det är alltid tråkigt när sådant händer. Hoppas bara att det ordnar sig för honom, men de första prognoserna var inte goda.

God natt God natt alla kära bloggdiggare. Väl mött en annan gång.

Jöran.