Fata morgana

När dagen lyktat och mot afton lider

Jag ser tillbaks på redan svunna tider

Som givits mig Som jag förgätit har.

Kanske missat en väsentlighet

Glömt någon  ful förtretlighet,

Men den sanna drömmen har jag ändå kvar.

Så får jag skönja under och mirakel

Då uppenbaras livets små spektakel

Som tänder irrbloss här och där.

Det är den massa som försvarar livet

Att inte jaga  hett och överdrivet

Mot existensens dystra atmosfär.

Då får man hett och enkelt konsatatera

När tiden inte existerar mera

Får man törna livets verklighet.

Så går en dag och läggs till evighetens värld

Blott ett irrbloss i en evig himmelsfärd.

Som läggs till undrens hemlighet.

Matförvaring förr och nu.

Hemma i min familj när jag var en liten grabb på trettiotalet hade vi ett litet jordbruk med några kor och grisar. Varje år i början av sommaren skaffade min mamma en eller två griskultingar som skulle bli bra tillskott i matförrådet under vintern.

När grisarna hade växt till sig och var ”slaktfärdiga” vilket i regel inträffade strax före jul anlitades min farfar Johan Lundberg för den förrättningen. Jag kan berätta att min mamma hade ett speciellt knep för att avgöra när de var slaktfärdiga. Hon hade nämligen en repstump som var försedd med en markering i form av en knut. När det började närma sig rätt vikt mätte hon grisens omfång genom att spänna det slldeles bakom nasses framben. När den växt ut så att omfånget nådde till markeringen hade grisen rätt slaktvikt.

Det var alltid en grannlaga uppgift att ta tillvara så pass mycket kött som som det blev av dessa julgrisar. Det uppstyckade fläsket saltades ner i stora kar. Rikligt med salt skulle det vara så att  det väl täckte alla stycken, annars var det risk att det härsknade om det kom i kontakt med luften. Vissa delar som kotlettraden, revbensspjäll etc etc lade man in i konserveringburkar. Det var en omständig process som tog flera dar i anspråk. Man kokade också pastejer och patéer som förvarades i kyla. Konserveringsburkarna upphettades i en särskild apparat så att de blev lufttomma. De på så vis vakuumföpackade delikatesserna kunde när som helst tas fram och avhjutas.

Någon gång i början av 40-talet skaffade sig min mamma en nymodighet som hon var ensom om under rätt lång tid nämligen en ”FRYSBOX” Det var en USA-tillverkad väl tilltagen box av märket Frigidair. Matförvaringen blev med ens mycket enklare. Konserveringsapparaten blev förvisad till historien då vi bara kunde öppna boxen och ta fram portionsförpackade bitar.

Ett par årtionden senare gick man tillsammans i byn och anlade en gemensam frysanläggning men då hade min ömma moder redan god kännedom om frysboxens nyttiga existens. Den frysboxen fungerade oklanderligt under många årtionden framåt. Jag har inte frågat Gullian och Gunnar om de möjligen har den kvar än i dag.

Ja. Det var lite om matförvaring. Lev väl alla blogdiggare.

Matn dä ä halve föa.

Ha man int matn blire nöa.

Men de gäll dell å ha magahove.

Men då matlustn ta överhanna

då äre svårt å stanna

Ja vet na ja för jäg ha prove.

Kosthållning förr och nu.

Det är väl onekligen så att kostvanorna har förändrats rätt markant under det mer än fyrafemtedels sekel jag har levt. Om det har blivit bättre eller sämre det undandrar sig min bedömning.

När jag var ung i tretiotalets Långviksmon då  åt vi alltid ”kvällsgrötn”. Då tillredde min mamma alltid en rejäl portion kornmjölsgröt som serverades det sista vi åt innan det var läggdax. Jag minns att hon hade ett jättestort avlångt fat ( jag tror att det var närmare en halv meter)  som hon lade upp gröten på. Det placerade mitt på bordet och det var fritt fram att muta in sitt eget område av fatet. En tallrik med mjölk (ofta nymjölkad) hade man framför sig och området i det stora grötfatet markerade man med ett rejält lager med sirap. Så tog man en stor klick gröt, omsvept med härligt söt sirap, doppade skeden i mjölken och njöt av den härliga smaken. Var det nu så att aptiten var tillräcklig, så mutade man in ett nytt revir. Man var noga med att inte komma in på grannens tassemarker även om det inte var orsak till någon stor konflikt eftersom det alltid fanns grötområden så att det räckte. Jag upplevde det som en orsak till en gemenskap och livskvalitet  av sällan skådat slag.

Nu var det så att grötframställningen var så väl tilltagen vad det gäller mängden så det blev alltid gröt över. Den serverades följande morgon. Endera som ”kallgröt” eller så kunde det bli ”oppvärmt mjalka å nesläfft grötn”. Åt man kallgröltn så kom ”serapshämtarn” obligatoriskt fram. Ibland könne ne hänne att man feck äta ”oppstekt grötn”, då samma gamla kornmjölsgröt fick sig en rejäl omgång i stekannan flytande i en jättestor knula bonnsmör. De va gott de å. Nån enstaka gång hade mamma anlagt en ”smörbrunn” mitt i fate. Hon gjorde en grop i anrättningen och lade dit en stor smörklick. I den klicken doppade vi varje grötsked innan den hamnbade i mjölken och sedan in i munnen.

Mamma hade ett stående motto som löd så här: ”Pajka ska ha smargåsa annars blire intvätt bårti dam”. För den sakens skull fanns det alltid e storte fat vä tunnbrö och naturligtvis hemkärne smöre. Na margarin fanns inte i sinnevärlden. Vä bruk säge att ”vä käka tunnbröe sä mjöldamme stog ut görning örstola”!

Va jag kan minnas var Hamburgarna inte uppfunna på den tiden. Inte i Långviksmon i varje fall. Det var snarare ”stabbmat” än ”snabbmat”.

Att dämed ha någon åsikt om dagen kosthållning kan jag visligen spara till en annan blogg. Senare kanske jag också skall skriva lite om grisslakt och konservering, en förrättning som hade sin givna plats i lanthushållet på den tiden.

Då åt va grötn, å vi blötn´ ti mjalka sen.

Sä vä feck orken, blev styv i korken av bara den.

Hejdå.   Jöran

Nu höstar vi in hösten.

Jag var en stund uppe vid fritidshuset i Hemsjön i dag. Gjorde vissa förberedelser för vintern. Den gamla trotjänaren Mac-Fie, kanoten, drogs för vinterförvaring. Jag undrade över hur länge vi har haft den och jag förmodar att det är mer än 40 år sedan vi köpte den ny. Den har fått en del skavanker under årens lopp men den flyter fortfarande väl i vattnet. Öste också båten och tog in motorn, bensindunken och redskapen. Min åldriga lekamen hade inte krafter nog att vända på den, men jag kunde i alla fall dra den upp ur vattnet så att den inte fryser fast om det blir kallt.

Tog också några höstbilder som jag skall försöka lägga in i det här inslaget. Väl bekomme.

En höstbild av ön med stenarna "Sten" och "Sture" i förgrunden

Samma ö i ett annat perpektiv.

Stilstudie av en gammal relik.

En annan vinkel av den vackra sjön 

Ett och annat lingon finns kavar i markerna, fortfarande ätbara.

Det var några bilder av hösten. Det har ännu inte varit så myckn frost i Hemsjön än.

Hejdå.   Jöran.

Skåpmat.

Jag på ordet skåpmat och fick följande förslag. Sparade matrester, (givetvis bildlikt sett) Kända fakta. Ingenting nytt. Det kan tänkas att det blir lite skåpmat den här bloggen. Eller vad sägs om denna verkliga historia:

Kallebrita alias ”Nässabrita”

N´dän tin då jäg vax opp på trettitale då fanns´e myttje falk ti gåla. Dä va såna söm nu ha falle i glömska. Dä va blant anne e fruntimmer söm vä kalle ”Nässabrita”. Hon bodde ensam tin kåk ä va gammal ren då. Je sku tro hon va fell emot n´nitti år gammal. De bety ju att hon va född nan gang strax etter mittn åv artanhönnretale och dä ä väldit länge sen.

Vafför hon hete ”Nässabrita” dä va för hon hadd sä pikit´n nässa.

Då man va å hälse påna skull a allten bju på kaffe. Men je må då säg, dä vant nan gästning int. Hon hadde en töcken dän ”åkokepanne” söm hon hedd gamgrommen te. Sä fyllde hon n´dän panna vä vattne å koke först på n dän grommen. Då de hadde stått å koke n stann sä hällte na över ne dän åkoke tinn annen panne, hedde på nalta kaffe å koke ne en gang dell. Je måst förstå att dä vant na gött int. Dä va rakt nåkt. Nanting sä körnstet söm garvsyra dä fanns no int i hernses sinnesvärld

Stora köppa. Å stärt vare, å hett vare. Dä va söm en pina innan man hadd fott ti se n´ dän gästninga. Inge brö hadde na, utan bara sletkaffe. Men sä toket dä låt sä levde na dells hon dog hon å.

Kalle-Brita.

Kalle-Brita va litn å tör, hon va int alls na stor

Ja minns, hon geck allti te blåa smärtingskor.

Hon levde ensam tin litn stuge helt alllén

Sen han geck bort, kärn hennas, den gamle smen.

Hörr hon kön hanke säg fram de kan ja int minnes

Hon kanske hadde nan ko å nan get. Å bära gett finnes.

Men hon left sina dagar. Ibland  var´a på boa,

då hon sålde na smör som hon hadd kärne från koa.

Hon geck på na dagsverk emellanåt,  då hon jarte falke

Räfsä ti slattanna, baka, iblann könne na mjalke.

Fast man kan tycke att hon levde e knapert  liv

Sä va na allten sprudlande gla å positiv.

Å hon va allten goakten, ja, generös kan man säge.

För då man hälse på na blev man allti förpläge

Hon bjudde på kaffe, söm man va tvungen å ”fata”

Bårte åkokepanna, mens man satt där å prata.

Hon levde sitt liv å höll säg mest hemme

Så småningom hamna na på ålderdomshemme

Dagara geck å älller  hon blev till sitt sinne.

Å då doga. På hennes grav låg en krans till hennes minne

Infrastruktur.

I yttersta av dess dagar har det kommit en infrastrukturproposition, det vill säga ett förslag om den långsiktiga inriktningen på hur Sveriges vägar och järnvägar skall ordnas i framtiden. Tyvärr är det väl så att Norrland även i fortsättnignen blir styvmoderligt behandlat.

Då man till äventyrs får Botniabanan/Adalsbanan att fungera tillfredsställande kommer det att öka trycket på flaskhalsarna mellan Sundsvll och Gävle. Effekten med den utbyggda järnsävgslinjen Umeå-Stockholm spolieras av den långsamma trafiken på den sträckan. I de presenterade planerna kommer det troligen att dröja rätt länge innan  dessa missförhållanden åtgärdas.

En av de största infrastruktursatningarna genom tiderna i vårt land var förmodligen byggandet av stambanan mot övre Norrland. Men också den tillkom inte utan protester. Jag läste i någon avisa att när frågan skulle avgöras i riksdagen var det en av ledamöterna som absolut var emot. En riksdagsledamot friherre D T von Sschulzenheim argumenterade emot projektet med motiveringan: ”Icke tjänar det till något att lägga en järnvär tvärs över dessa berg och floder för att erhålla några lass smör och ripor”.

För de enkla småbrukarna i Långviksmon och annorstädes innebar järnvägen en sannskyldig revolution. Nu kunde man ta sig ner till Örnsköldsvik fram och tillbaka över dagen en tur som förut tagit tre dagar i anspråk med två övernattningar. På ungefär ett dygn kunde man med tåget resa ner till Stockholm. En resa som förut måste företas med häst och fordon eller möjligen med ångbåt från Örnsköldsvik vilket tog cirka tio dagar i anspråk.

Den tröst man erbjuder oss är att vi har ju naturen och livsmiljön omkinrg oss som kompensation. Det ger i och för sig positiva vibbar men ingenting som handeln och industrin kan leva av. Hur vikigt det är med en god infrastruktur kan inte nog poängteras. Detta naturlitvis oavsett var man befinner sig.

Nu skall jag försöka få en annan struktur på min tillvaro. Jag tänker besöka ”Snarkofagen” en stund.    Hejdå.

Jöran.

Om läsplattor och annat.

OLD-fejs gjorde en bejublad insats bland ”gamlern” på Arnäsgården. Vi spelade Viggen så de bara braka om et, allt i Svenska kyrkans regi. Publiken tjoade och många vaggade med i  den eggende rytmen. Det känns verkligen som en ”mission” bland de äldre på dessa boenden.

Jag kan trösta alla rätttfärdiga bloggdiggre att ,mot slutet styrslade vi till oss och blev riktigt sakrala. Även det mycket uppskattat. Nästkommande vecka fortsätter vi vår bejublade turné genom äldrevården till gagn för detta högst nåbara publikum.

Jag läste någonstans att man så småningom skall utrusta alla sveriges treåringar med s.k läsplattor. Då anser jag det absolut nödvändigt att man på något konstifikt sätt styr upp användandet så att de verkligen förkovrar sig i olika färdigheter i stället för att i tid och otid  ägna sig åt diverse  meningslöst spelande. Läsplattor är nog bra men användandet kan vara mindre bra om det missbrukas.

Annorlunda var det på 1930-talet när jag växte upp. De enda ”läsplattor” vi kom i kontakt med på den tiden var när vi satt på skithuset och läste Ahlén & Holms katalog. Det var inte direkt så mycket dataspelande men vi kunde däremot förkovra och stärka vårt vetande på ett och annat sätt. Vi kunde genom denna läsplatta få kännedom om både hur enradiga dragspel var konstruerade såväl som behåar och spännande korseletter. Allt var nämligen beskrivet i de mest finuurliga ordvändningar.

Nu var det så att dessa läsplattor minskade och upplöstes allt eftersom de användes i det syfte de var där för att tjäna. Av och till månde jag säga att det var ganska ”glatt”. Men de sket vi i. Så småningom blev det kompostgödsel av dessa läsplator innehållande enradiga dragspel, behåar och korseletter. Tänk vad ett litet postorderföretag som Åhlén & Holm kunde bidra till mänsklighetens utveckling utan att ens veta om det.

Men utvecklingen går vidare vare sig vi hänger med eller inte. Det är lnte lönt för en gammal åttiplussare som undertecknad att streta emot. Que sera, det som sker det sker.

Så är det ett annat skeeende på gång nämligen sänggående och sussande. Därför tar jag ett ömt farväl, vi ses.

Jöran.

Rättelse till bloggen 121016.

Jag upptäckte ett fel i bloggen. Det skall inte vara sondotter utan i stället brorsdotter.

Sorry sorry.