Välkommen sköna höst.

Vi fick ett litet meddelande från LIIF i vår brevlåda i dag. LIIF står för Långviksmons idrotts och intresseförening och är en samlande länk för alla i samhället. Rubriken ovan var också satt som överskrift på den lilla hälsningen vi fick.

Sensommaren och hösten är också skördens tid. Nu har vi faktiskt bärgat det mesta Nu i September är också lingonen mogna (lite sent i år) och det är så att säga finalen på vårt bäplockande. Jag har redan plockat ganska många liter men kommer kanske att plocka lite till. Det är väl inte något rekordår för lingonen men det finns ändå så att vi får tillräcklligt. Jag skall nog gå igenom jordgubbslandet någon gång till eftersom det fortfarande är rätt rikligt med omogna bär. Det är väl inte så vanligt att man plockar jordgubbr i mitten av september men så länge det inte är fruset kan det nog ge skörd. Än så länge är det väldigt varmt väder vilket gynnar den fortsatta växtligheten.

I dag har jag pysslat lite med vår gamla husvagn som har tjänat oss troget sedan slutet av sjuttiotalet. Det är dags att följa den till bilprovningen och det var lite vajsing på en del belysning. Som vanligt när det gällöer sådana funktioner blir man aldrig riktigt klok på hur det funkar. Jag fick i alla fall till det så småningom. Halleluja!!!

Nu börjar det bli sent och jag skall väl svsluta den här drapan. Förhoppningsvis innan klockan blir 24 och en ny dag börjar gry.

God sussning alla bloggdiggare.

Lite mer om järnvägen.

Så småningom har jag tänkt att skriva mer om händelser vid järnvägens tillkomst kring 1890. Den järnväg som går från Bräcke upp till Boden har betecknignen Stambanan genom övre Norrland (kommer i fortsättningen kalla den stambanan). Norra stambanan är nämligen den bana som som går från Storvik till Bräcke.

Den järnväg som går här förbi Långviksmon, allatså stambanan, används i dag nästan uteslutande för godstransporter. De sista lokala persontransporterna upphörde någon gång på åttitalet. Det är två fjärrpersontåg,  ett i vardera riktiningen som fortfarande trafikerar stambanan men de kommer att flyttas över till Botniabanan/Ådalsbanan allt eftersom.

Ståltransporter.

Det transportuppdrag som dominerar stambanan, förutom styckegodstransporter är den så kallade Stålpendeln. Den fraktar stål fån järnverket i Luleå till stålverket i Borlänge. Det är enormt tunga tågsätt som väger upp till 3200 ton. Ett sådant tågsätt passerar Långviksmon ungefär varannan timme dygnet runt, året runt. Vid returen är de ofta lastade med containrar innehållande styckegods. Ett tågsätt av den tyngden kan till exempel inte stanna i Mellansel eftersom de då inte skulle ta sig uppför stigningen mot Anundsjö. Det har hänst att de blivit stående där och varit tvungna att rekvirera extra lok till hjälp. Nog om detta för den här gången.

För övrigt  har det varit en helt vanlig dag på Tallbacken. Vi var och uppvaktade Mary Lundberg i Grundsjö som fyllde 90 år i dag.

En skön tillvaro önskas alla mina bloggdiggare.

Den sången kom nog till när det var en mera slitsam tid än i dag. Rent fysiskt.  Då var det som om man pustade ut lite under den vila som helgen erbjöd.

I vår tid är det en lite annorlunda ansträngning i vardagen som fordrar en lite annorlunda återhämtning. Något som ibland är svårt att erhålla, enär även helgerna ibland är oerhört stressiga. Tyvärr.

Därför alla kära bloggdiggare... SIMMA LUGNT!

Botniabanan

Jag funderar lite smått på att skriva om järnvägen och dess betydelse för utvecklingen i våra bygder. På det politiska planet talas det i dag så gott om infrastruktursatsningar hit och dit. När järnvägen drogs fram genom våra bygder i slutet  av förrförra seklet talade man inte så mycket om infrastruktur. Då beslutade man att bygga en järnväg och därmed jämnt.

I yttersta av dessa dagar har vi begåvats med en ny storartad infrastruktursatsning nämligen Botniabanan. När projektet beslutades i slutet av förra seklet sade man att det skulle ta 6  år att bygga den och den skulle absolut inte få kosta mer än högst 8 miljarder kronor. När den idag står nära sin fullbordan har det tagit dubbelt så lång tid att bygga den och kostat mellan 16 – 18 miljarder. Och ändå fungerar den inte. Det är massor av barnsjukdomar den dras med, alldeles som om det var den absolut första järnväg de någonsin byggt. Trafiken mellan Örnsköldsvik och Umeå som nu bedrivits nästan två år fungerar fortfarande knackigt. Den försökstrafik som bedrivs på botniabnan/ådalsbanan mellan Umeå och Sundsvall (och vidare till Stockholm) har stora svårigheter med ständiga förseningar och inställda tåg. I tågen är installerat ett driftsystem kallat ERTMS (European rail traffic management system). Systemet som skall bli gemensamt för hela EU är tyvärr ännu inte fördigutvecklat varför det fungerar dåligt. När de i slutet av 1800-talet byggde järnväg ordnade man bara till banvallen, lade ut räls och så kom tåget. Det var inte mer med det. Lätt som en plätt!

Jag har i min enfald trott att jag skulle leva så länge att jag kunde sätta mig på tåget i Örnsköldsvik och åka direkt till Stockholm via botniabanan. Men det är inte säkert att den önskan går i uppfyllelse Min pappa Esra var bara i tonåren när han åkte tåg till Stockholm första gången. Då fick han följa Nygren från Norrmesunda när han åkte dit och sålde varor på svarta börsen under första världskriget. Dessutom hade han fribiljett eftersom hans far Johan Lundberg var anställd som banvakt vid SJ.

Återkommer med fler intressanta inlägg om järnvägen i kommande bloggar, till dess får ni kära bloggdiggare ha en god sömn. Hejdå

Edvin, ett livsöde.

Min pappa Esra hade en kusin som hette Edvin Lundberg. Han bodde hemma hos sina föräldrar i Långviken och hjälpte till i jordbruket. Han hade en egen häst och med den utförde  han olika körslor åt folket i bygden Det var körslor i vårbruk och slåtter samt också med höstplöjning. På vintrarna körde han  timmer i skogen. Som liten grabb minns jag honom mycket väl. Både Edvin och hans häst var snälla, speciellt mot barn. Jag minns att vi nu och då fick sitta upe på hästryggen när han körde hem från åkern.

En tragisk händelse inträffade. Men den är samtidigt bevis på hur klok och förståndig en häst kan vara. En gång när han körde hemåt mot Långviken och hade väl kommit halvvägs drabbbades han av en stroke, (slaganfall som det hette på den tiden). I medvetslöst tillstånd föll han framåt framför släden. Hästen märkte att det hände något så han stannade ögonblickligen och stod helt stilla. Om han fortsatt hade Edvin naturligtvis blivit överkörd av lasset. Där stod hästen stilla under mer än en timme tills någon kom förbi och observerade stiuationen. Dessvärre gick inte Edvins liv att rädda och vi sörjde honom länge och uppriktigt. Händelsen är ytterligare ett exempel på hur uppmärksam en häst kan vara. Men också ett exempel på hur förgängligt vårt liv kan vara.

Ett liv?

Vad är ett liv? En flyktig parentes i tiden

Ett irrbloss blott som tänds. Och skocknar ut.

Ett ljus ett varande som när tiden är förliden

förvaras blott till  våra  korta dagars slut.

Han mäter tidens längd  med utsökt precision

han avgör helt dess tåga och substans

Det är en tid, ett liv, en gåtfull dimension

av märkligt perspektiv och nolldistans.

Så går livet vidare och jag önskar er alla bloggdiggare en förtröstansfull tillvaro.

En höstdag på Tallbacken

Det är september höstmnånaden. Fast det än inte har varit någon frostnatt märks det väl att det börjar lida mot höst. De flesta bär har mognat, förutom lingonen som är sent mogna i år. Men blir det bara några fina dagar med sol och värme mognar de nog fort. Rönnen har rikligt med bär i sin krona i år. Äppelträden börjar också att ge frukt

Jag skall försöka lägga in några bilder som jag tagit i dag och som får illustrera hösten med dess rikedom.

KäraHustrun och jag var på Cafékväll på missionskyrkan där Bert Lundgren vittnade om hur han blivit mirakulöst helad genom ett Guds ingripande. Hur han använder sin tid till att positivt påverka människor som kommer i hans väg. Mycket intressant.

Bild från grannens bärbuskar

Rönnen har rikligt med bär i år. Vad blir det då för sorts vinter?

Vårt äppelträd ger frukt även i år, även om det inte blir så rikigt. 

Nonsensblogg

Om man nu till äventyrs skulle skriva en blogg med femton meningar kan man då säga att den är meningsfull? Men om den nu inte skulle vara det, är den då meningslös? För det finns väl inget mellanting mellan dessa. Det skulle i så falla vara halva meningar. Men det blir väl i så fall halvsanningar, men det kan väl inte vara sanningar. Det måste väl vara högst osannolikt. Men det osannolika blir sannolikt endast när hela sanningen kommer i dagen. Men det har den ju inte kommit i den här drapan i alla fall Då måste ju vän av ordning fråga sig när den i så fall kommer. Eller kommer den inte alls? Eller är det meningen att den skall komma? Så småningom? Om jag personligen får komma med en kvalificerad gissning så tror jag att den inte kommer i den här bloggen ialla fall. För det är nämligen så att i den här nonsensrappakaljan finns det ingen mening alls. Förutom att den består av, ja just det, precis femton meningar.

I den sextonde meningen konstarerar vi att det hela var alldeles meningslöst, hejdå.

Hästen Rapp.

Under min ungdomstid på 1940talet hade de en häst i Sivs föräldrahem som hette Rapp. Den hästen hade tidigare ägts av en jordbrukare i Långviken som hette Erik Nordström. Jag är inte säker men jag tror att han hade ägt den sedan den var unghäst. I stället för de vanliga kommandoorden hade Erik lärt hästen att förstå svenska språket.

I stället för att smacka igång hästen sa han bara: ”Nu går vi” och hästen satte igång. Han kunde säga stig fram ett steg och Rappen lydde villigt. Ett steg bakåt och han backade ett steg. Vi ungdomar använde Rapp en vår för att dra ris till majbrasan. När vi var färdig med arbetet sa vi ”Nu far vi hem” och hästen satte igång med en väldig fart  och stannade inte förrän den stod uanför stalldörran.

Hur han kunde förstå de olika kommandona är nog en gåta men han tolkade väl tonfallen i de olika tilltalen och reagerade efter dessa.

Tänk vad det går att lära en häst många olika saker.

Det blir mer och mer höstlikt. I kväll regnar det och är riktigt ruggigt ute. Då är det skönt att vara inne i stugvärmen.

Med det önskar jag er alla bloggdiggare mycke mysrys på alla sätt och vis.

Jöran.