Järnvägstemat.

Jag tänker åter i några bloggar  berätta mer om järnvägen och dess

betydelse för Långviksmon. Som jag skrev förut utnyttjade man de enorma grustillgångar som fanns (och finns) på orten. Omkring 1910-11 gjorde man något som man på den tiden kallade ”storgrusningen”. För att undvika de ideliga uppfrysningarna på grund av tjälen på vintern lade man på ytterligare ett skikt med grus. Det var alltså för att tjälsäkra banan.

Då anlade man spåret som idag går upp till Strängbetongs industri och öppnade den grustäkten. Den låg då på den mark som ägdes av Nils-Erik Johansson, (min farmors far). Jag har hört berättas att han fick fem öre per kubikmeter grus som lastades ut ur hans grusgrop. När det var allra intensivast lastades det ut ett tågsätt per dag med cirka femton till tjugo vagnar. Varje vagn rymde  fem kubikmeter grus. Det var åtskilliga tusentals kubikmeter grus som lastades ut och som samtidigt bidrog till att förstärka Nils-Eriks  kassa. Det var två arbetare på varje vagn och man langade direkt från slänten upp på vagnen. Allt eftersom slänten ändrades baxade man järnvägsspåret närmare den hela tiden.

Vid samma tid påbörjade man bygget av en ny kajanläggning i Örnsköldsvik. För att fylla ut dalgången fram till den nya kajen hämtade man grus från Långviksmon eftersom det var gott om den varan och järnväg och organisationen med lastningen redan fanns. Det kan innebära att hamnområdet som idag inrymmer Arken och Högskolan m.m.  är grundlagt på grus ifrån Långviksmon.

Man utnyttjade dåtidens ”infrastruktur” eftersom det inte fanns varken vägar eller lastbilar.

Jag slutar där för idag för att inte trötta ut er allt för mycket.

Med det önskar jag er en trygg existens.

Hejdå.  Jöran.