Edvin, ett livsöde.

Min pappa Esra hade en kusin som hette Edvin Lundberg. Han bodde hemma hos sina föräldrar i Långviken och hjälpte till i jordbruket. Han hade en egen häst och med den utförde  han olika körslor åt folket i bygden Det var körslor i vårbruk och slåtter samt också med höstplöjning. På vintrarna körde han  timmer i skogen. Som liten grabb minns jag honom mycket väl. Både Edvin och hans häst var snälla, speciellt mot barn. Jag minns att vi nu och då fick sitta upe på hästryggen när han körde hem från åkern.

En tragisk händelse inträffade. Men den är samtidigt bevis på hur klok och förståndig en häst kan vara. En gång när han körde hemåt mot Långviken och hade väl kommit halvvägs drabbbades han av en stroke, (slaganfall som det hette på den tiden). I medvetslöst tillstånd föll han framåt framför släden. Hästen märkte att det hände något så han stannade ögonblickligen och stod helt stilla. Om han fortsatt hade Edvin naturligtvis blivit överkörd av lasset. Där stod hästen stilla under mer än en timme tills någon kom förbi och observerade stiuationen. Dessvärre gick inte Edvins liv att rädda och vi sörjde honom länge och uppriktigt. Händelsen är ytterligare ett exempel på hur uppmärksam en häst kan vara. Men också ett exempel på hur förgängligt vårt liv kan vara.

Ett liv?

Vad är ett liv? En flyktig parentes i tiden

Ett irrbloss blott som tänds. Och skocknar ut.

Ett ljus ett varande som när tiden är förliden

förvaras blott till  våra  korta dagars slut.

Han mäter tidens längd  med utsökt precision

han avgör helt dess tåga och substans

Det är en tid, ett liv, en gåtfull dimension

av märkligt perspektiv och nolldistans.

Så går livet vidare och jag önskar er alla bloggdiggare en förtröstansfull tillvaro.