Gasdrift.

Man skulle kunna tro att det där med biogas som drivmedel skulle vara något nytt, men det är det inte alls vilken följande lilla berättelse bekräftar.

Vi hade under min uppväxt en granne som hette Vidar Falk. På sitt lilla jordbruk hade han en häst som dragare som hette Munter. Jag skulle tro att det var någon slags korsning mellan Nordsvensk och Ardenner. I vilket fall hade den ett väl tilltaget midjemått. Det var nästan så att buken släpade efter marken. Jag vet inte av vilken anledning, om det var havredieten eller något fel i matsmältningen, men den framställde enormt stora mängder metangas. Dessa enorma gasmängder hade den bara ett enda utlopp för vilket var beläget längs  baktill mellan kreaturets skinkor. Nästan för varje steg den tog släppte den ut lite grann av sitt bukinnehåll i form av små ljudliga puffar. Det lät ibland nästan som då en tändkulemotor var på väg att lägga av.

I övrigt var det en mycket snäll och skötsam dragare som var till stor nytta för vår granne. Ibland hjälpte den också oss med diverse körsysslor. Jag minns att då Seija var  nyss kommen från Finland bland de första ord hon lärde sig var ”Prutt prutt, farbro Falk hästen.

I övrigt var vår granne en mycket godmodig herre som skrattade i alla situationer. En gång då han berättade om att han hade blivit bestulen på en stapel med virke nere vid sågen så sa han ”Tänk att dom ha vare så fräck så dom har tagit brädstapeln min, ha ha ha”.

Ja det var åter ett litet ”hästminne” i min miniserie om vår trogne dragare hästen.

Hälsningar Jöran.

Ett hästminne

Jag har allt sedan min ungdom alltid beundrat hästen som dragdjur. Ofta var samspelet mellan kusk och dragare väl utvecklat eftersom de båda var beroende av varandra. Bonden som byggde upp ett förtroende hos sin häst och som skötte den väl på alla sätt, fick en kamrat som i sin tur återgäldade omsorgen genom att utföra ett bra arbete.

Den händelse som jag tänker skriva om, och som berättats för mig, timade under andra världskriget på 40-talet. På en gård i södra Västerbotten eller norra Ångermanland hur man vill se det, hade man en häst som hette Drabant, en riktig trotjänare som varit på gården i många år. När han blev lite för gammal för att sköta alla dragsysslor köpte man en unghäst som hade namnet Molotov. Molotov var en säregen häst på många sätt genom sin klokhet och sin villighet i arbetet. En unik gemenskap byggdes upp mellan bonden och hans häst där man tävlade om att verkligen visa förtroende för varandra. Varje morgon när bonden kom in i stallet möttes han av ett glatt gnäggande som om Molotov ville hälsa gomorron. När han fått sin morgongiva visste han inte hur mycket han skulle kunna tacka sin husbonde.

Så kom kriget med allt vad det innebar. När vår statsminister förkunnade med myndig stämma: ”Vår beredskap är god” var det inte alldeles med sanningen överensstämmande. Det blev panik att sätta vår armé i beredskap. För det ändamålet mönstrade man in otaliga hästar från olika bondgårdar för att förstärka olika regementen. För den skull blev också Molotov inmönstrad. Med saknad tog bonden  avsked av sin kamrat. Så var livet i krigstidens Sverige på förtitalet.

Åren gick och så småningom blev det återigen fred i Europa. Efter kriget blev det aktuellt att installera mjölkmaskiner på de olika bondgårdarna i Norrland. Bonden som några år tidigare tagit avsked av Molotov engagerade sig då som försäljare och installatör av dessa maskiner. En gång hade han sålt en anläggning till en bonde i Norrbotten och kom in i ladugården, vad får han höra om inte ett välkänt gnäggande från en häst i sin spilta. Men inte är det väl Molotov ropar bonden. Så står han öga mot öga med sin forna dragare, som efter alla dessa år mindes sin husbonde. Det var nästan så man kunde skymta tårar i hästens ögon.

När han mötte gårdens ägare frågade han: ”Har du köpt en kronhäst som heter Molotov. Ja, det har jag och det är en fantastisk fin häst. ”Den är inmönstrad från min gård och var en gång min bästa dragare” sade bonden.

Begreppet att ha ett hästminne är inte bara en myt utan en reell verklighet vilket denna enkla berättelse vittnar om

Hälsningar Jöran.

Till hästens pris.

Ibland är det inte lätt att veta vad man skall skriva om i sin blogg. Men nu ämnar jag av och till skriva lite  om den underbara hästen som är en utomordentligt intelligent varelse.

Ett litet minne av ett alldeles näreget hästekipage. Vi besökte den legendomsusade ön Norrbyskär utanför Nordmalingskusten för något år sedan. Då åkte vi en guidad tur med häst och körsven. Körsvennen var samtidigt guide och berättade om Norrbyskär och dess historia om hur Kemparna förvandlade det kala skäret till ett väl fungerande industrisamhälle. Det var tydligen inte första gången hans häst gick turen för när han smackade på hästen sa han samtidigt till dragaren ”Nu tar vi den vanliga turen”. Sedan hängde han ifrån sig tömmarna, tog ett halvt varv med den snurrfåtölj han satt i vände ryggen till hästen och hade en mycket intressant föreläsning om miljö och händelser på skäret. Hästen visste exakt vilken väg han skulle ta, vilka ställen han skull göra uppehåll på och var han skulle vända. Guiden behövde inte ens säga till hästen når det var dags att starta igen. Den visste precis när det var färdigberättat vid varje ställe. När vi kom tllbaka till startpunkten igen stannade hästen och såg sig om som om han därmed ville säga att nu är det slutturat. Den avslutande applåden gällde nog hästen lika mycket som guiden.

I klommande bloggar skall jag berätta flera så kallade ”hästminnen”.

Jöran.

Medicinmannen.

I de forna afrikanska kulturerna var ofta medicinmannen en av de viktigaste och även de mäktigaste i stammen. Vid eventuell krasslighet gick man till den som hade insikt i läkekonsten för at bli botad

I vår tid och i vår kultur är det en annan ”medicinman” som har makten nämligen de stora läkemedelsföretagen. De enorma summor som varje dag läggs ner på medikamenter och piller av  olika slag bidrar till jättestora vinster för dessa. Ett märkligt förhållande i den lukrativa hanteringen år också att det är ytterst få medikamenter som botar sjukdomen utan de flesta håller symptomerna i schack och måste således medicineras för resten av livet. Det måste ju vara ett drömcenario för tillverkarna eftersom de då är garanterade större och långsiktigare återbäring på de kostnader de lagt der för att forska fram medlet.

Undertecknad som hitintills haft lyckan att stå utanför allt vad sjukvård heter, har inte tvingats anlita landstingets resurser de senaste tjugo åren annat än för ett läkarintyg i samband med förnyande av körkort för tung lastbil och släp. Om alla åttiplussare i hela sveriges land haft samma lycka hade sjukvården fått lägga ner i brist på kunder. Å andra sidan har etablissamanget en stor och viktig funktion i samhället  och är på så sätt värd sin vikt i guld.

Så lever vi vidare här på Tallbacken till båtnad för alla bloggdiggare utöver sveriges land och i hela vida världen.

Hejdå,   Jöran.

Krumelurer i aftonsvalkan.

Efter en solig och fin sommardag skriver jag lite på min blogg. Det är som om sommaren äntligen kommit för att stanna några dagar. Kärahustrun och jag har idag varit till Hemsjön och plockat lite blåbär. Vi plockade några timmar genom att plocka et och ett bär. På det viset kunde man välja de största och finaste bären. Det blev i alla fall några liter att läggas till den skörd vi redan plockat tidigare.

Har också varit på ”berättarafton" i Björna Hembygdsgård där Lilljana Vidén berättade om sin barndom och uppväxt i serbien på femtio sextiotalet. Det var alltså under den tid då president Tito fortfarande höll ihop de sex delreplublikerna i federationen Jugoslavien.

Ja så har det väl inte hänt så särdeles mycke mer.

Håll till godo alla kära bloggdiggare.

Jöran.

Ett livstecken.

Skrivar äntligen några rader på min blogg. Förhoppningsvis skall jag försöka att vara lite mera kontinuerlig i mitt skrivande. Det har varit så mycke annat här på Tallbacken så jag har inte hunnit med. Våran Ulrika har varit hemma en vecka med sin familj. Då har vi sysslat med annat. Vi har varit rätt mycket uppe vid vårt fritidshus i Hemsjön. Det har väl inte varit det bästa badvädret , men de har ändå tagit några dopp.

Nu är det åter bara ”grundbemanning” här på Tallbacken. D.v.s Kärahustrun och jag. Det är ju tid för att plocka alla olika sorters bär. Hjortron har vi plockat så att vi klarar oss mer än väl. Jordgubbslandet fortsätter att producera frukter till tusen. Så där mellan fem och tio liter varannan dag. Det är fortfarande i blomning så än kommer et att ge skörd en tid.

Blåbären är också mogna så jag plockar sådana av och till. Den här dagen har vi ägnat oss åt att rensa de bär jag plockade härom sistens.

Ode till en frösabox

Att frysboxen bågnar av frukter och bär,

så locket stänges med mycket besvär,

Och utrymmet krymper fatalt.

Kan vara betingat av samlarbegär

Eller frukten av uttalad bärkarriär

det låter väldigt banalt.

Men det är betingat av samlarmani

Med inslag av meningslös eufori

samt skoningslöst sniket begär.

Men det ligger en sagolik känsla däri

att boxen blir bågnad av bärhysteri

 som ger livet en skön atomsfär.

Jöran

Ett livstecken.

Efter ett litet uppehåll på några dagar kommer så ett litet livstecken från Tallbacken. Semesterresan med huvagnen gick alldeles utmärkt. Vi åkte ner till fiskeläget Barsta i hjärtat av Höga kusten. Där finns det en underbar välordnad camping. Ställde upp husvagnen där och nästa dag kom också Sörenoch Alice dit med sin husvagn. Vi gjorde  ett besök på Hemsön hos Rune och Eva. Där blev vi väl omhändertagna. Sedan blev det besök på Rotsidan (ett naturreservat) samt också till Bönhamn. Efter bara några få dagar var den beviljade semestern slut och vi åkte ham till Tallbacken.

Under den här veckan gästar oss familjen Holmberg från Visby. Det är väldigt roligt att ha dem hemma någon vecka och riktigt få rå om dem.

Det var några korta enkla rader men ändå ett tecken på att vi leveroch frodas. Ha det bra.

Jöran.