Telefoni i går och i dag.

Jag lyssnade lite förstrött på Karlavagnen i radio som handlade om telefoni. Jag kunde naturligtvis inte undgå att minnas hur det  var i min gröna ungdom. På tjugo och trettiotalet var telefonen inte lika självklar som i dag.

Det var nittonhundra sjutton eller arton som de tog beslutet i Långviksmons missionsförsamling att ordna med en telefonlinje från Björna upp till Långviksmon. Första växelstationen blev inrättad i ett litet kyffe i Missonshuset. En av pastor Backmans barn blev föreståndare och två säger två abbonenter  anslöts. Det var privathandlarna Andersson o Näslund och konkurenten Kooperativa.

Sedan dess har utvecklingen och tekniken förändrats avsevärt. Dagen I-phone och Androider är små mobila datorer till vilka man kan installera tusentals olika ”appar” med skilda egenskaper och funktioner.

Jag kommer nog framdeles att skriva en mera utförlig historik över telefonens utveckling i speciellt Långviksmon. Jag känner mig tämligen involverad i detta skeende eftersom vi hade växelstationen och skötte den i närmare 40 år. Under den tiden hann det hända en hel del mer eller mindre konstiga situationer som är väl värda att bevaras för eftervärlden.

En liten ordfläta som blivit legendarisk kan jag väl ge er som avslutning. Det var en man som ringde till handlarn i byn med följande korta ”samtal”.

Hallå, hallå.

Dä än kalle K

i Ovanå.
Skick en pärsäck å en söckerlå

vä bussn halvtvå.

Hejdå, Hejdå.

Hejdå, hejdå.