Förr i tiden  för länge sen i Långviksmon uppmärksammades fettisdagen på ett helt annat sätt än idag. Då ställde alla upp för att på mer eller mindre avancerat sätt  ta sig fram på skidor. Alla skolbarn var lediga och för många äldre var det också en ”fridag”. Ofta anordnade man olika skidtävlingar och gjorde därför spår med olika längd för att passa  ålder och förmåga.

Jag har ett klart minne från tidigt förtiotal. Jag var väl så där en etva tolv år och som mina kompisar ledig från skolan. Det var mitt under brinnande krig varför en kontinent arbetslösa skogshuggare hade kommenderats till vedhuggning en bra bit inne på Mattarbodumsskogen. De bodde i en skogskoja och hade en kocka som lagade mat åt dem. Vi var ett gäng ungdomar som åkte skidor till den där kojan. Då visade det sig att ingen av karlarna ägnade sig åt vedkuggning den dagen. Det var ju fettisdag och då skulle man ägna sig åt skidåkning. Någon hade anlagt skidspår av olika längd och samtliga deltog med liv och lust i tävlandet. Vem som vann eller vem som förlorade det minns jag inte, men däremot minns jag att kockan hade bakat härliga fettisdagsbullar som hon serverade oss alla tillsammans med härlig varm chocklad. Jag kan än efter mer än sjuttio år känna den underbara smaken av semlor och  varm chocklad. Eventuell förlust av en dagsinkomst hindrade inte mannarna från att fira fettisdagen på traditionellt sätt.

Nu firas dagen med semlefrossa som begynner ibland vid jultiden vilket har till resultat att fettisdagen endast utgör någon sorts ”semlekulmen” och ingenting annat. Alla jäktar iväg till sitt arbete och de gamla björkskidorna med de primitiva bindningarna står ovallade kvar i något avlägset förråd. Med de är vi en begivenhet fattigare.

Mandelmassa.

En smarrig semla med grädde och mandelmassa.

Är en förtäring som för riktiga hurtbullar passa

Ger livet dess styrka och mening.

Om man dessutom skaffar sig riklig motion.

Får man på köpet en portion kondition.

Och själen en nödvändig rening.

Hejdå. Jöran.