Vid ett tillfället lyssnade jag till ett band  som spelade en tradjazzlåt som hette ”Potatohead blues”  Det är Louie Armstrong som lancerat den. Potatohead var ett uttryck i den amerikanska södern vid förra sekelskiftet som användes om de som inte var riktigt hundra. Vi skulle kanske översätta det med ”knäppskalle”. Det inspirerade mig att spinna vidare på den tråden, och så blev det.

Potatoheadrose.

En sanning som vi förut lärde

om alla männskors lika värde

Att ingen var för mer än andra

och heller inte nästan klandra.

Var för oss en del av livet

att vara vänlig det var givet

Då behöver ingen vara rädd

bli klassad som ”potatohead”.

En hälsning och en ros vi skänker

när vår nästas väl vi tänker.

När vårt liv blir genomärligt

berikas vi så rikt och härligt.

Det kan också vara bra

att till andra hänsyn ta.

Då behöver ingen vara rädd

bli klassad som ”potatohead”.

Leksaksindustrin i USA nappat på detta och format "Potatoheadfigurer". De kan se ut på många olika sätt:

Den här är ett exempel.

Jag är glad över att alla mina bloggdiggare inte är några "Potatohead" utan helt vanliga människor med känslor och relationer. 

Var generös och inte snål, ät precis vad magen tål, till och med en "Rögad ål".

Hejdå. Jöran.

Relationer är inte så enkelt. Oftast tänker man på relationer människor emellan, men det kan vara så mycket mer Följande lilla dikt som jag hittade bland mina efterlämnade papper kan också vara beskrivning på en relation. Så lyder den:

Det är som det är

Jag strävar  bli vän med med ett skört instrument

att frambringa toner till skön melodi

att ta fram ur dunklet det djupast jag känt

fullborda, fullkomna en ljuv harmoni.

Men det är inte alltid man lyckas att finna

Den väg som genast till tonerna bär.

Det blir krokigt och svårt att framgången vinna

Man får acceptera: Det är som det är.

Nu skall jag fara ner till kyrkan där det är en sammankomst mend alla församlingar i närområdet står för och med Ingemar Helmner som musiker, sångare och talare.

På återseende.