När mina mer än åttioåtiga fingrar spelar över tangenterna blir det ibland försmädliga stavfel i texten. Vissa gånger är  det på grund av att jag blir för ivrig i mitt skrivande och det går för fort. Slarvigt kan tyckas men så är det bara. Trots korrigering lämnar jag ibland från mig en text som innehåller felaktigheter.

Nu har jag fundrat på om det egentligen gör så mycket eftersom läsaren som regel ändå kan tolka innehållet. Jag tänker testa er med följande text_

Einlngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrning bksotrnävea i ett ord såtr. Det edna somär vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät palts. Rseetn av bväoksterna kan stå i vliken odrning som hlest, man kan ädnå lsäa tetxen autn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vrjae bkosatv för sig, uatn vi lseär vraje ord som en adelles eegn ehnet. Så snat som det är sgat.

Vad kan vi lära oss av detta. Jo.

Jag menar att om bara början och slutet är rätt så kan det däremellan vara hur kaotiskt som helst. Detta kan vi dra lärdom av i vårt umgänge med våra medmänniskor. Vi bör inte vara allt för snara att döma utan att ha uppfattat riktigheten i både början och slutet.

Gå därför ut och njut av en strut med glass ni har på lut i er stora trut, sen är det slut.

Jöran, vad gör han? Jo han önskar alla bloggdiggare ett gott liv.