Vi i Sverige har en relativt generös invandrarpolitik. Om man ser det i stort tar vi ändå rätt väl hand om de människor som av en eller annan anledning kommer till vårt land. Tyvärr är det så att vi ibland misslyckas med att ordna det drägligt för en del grupper  mycket beroende på oförstånd och hänsyn till olika särintressen.

För drygt tre år sedan genomförde man ett sk "EU-projekt" som syftade till att utlokalisera flyktingarna till Örnsköldsviks landsbygd. Med dessa intentioner  placerade man ett tjugotal flyktingar i Långviksmon. Man ordnade lokaler och bedrev undervisning i svenska för invandrare. Folket i bygden tog dessa främlingar till sitt hjärta och hjälpte de på alla sätt och vis. De acklimatiserade sig och trivdes jättebra. Det var bara den haken att när tre år hade gått och projektet var slutfört drog man in allt externt stöd och lämnade dessa helt åt sitt öde. SFI-n flyttades till Ö-vik liksom all övrig service. Följden blev att de inte kunde bo kvar utan samtliga har  än en gång tvingats att flyttat till olika orter i Sverige. Således en helt värdelös satsning.

Alla  flyktingar som kommer till vårt land är enskilda individer med ofta svåra traumatiska upplevelser och kan inte ses som en homogen massa. Merparten av dessa har en uppriktig vilja att smälta in i det svenska samhället verka och göra rätt för sig. Många av dem har också en god utbildning och yrkesvana som kunde utgöra en resurs för oss svenskar. Visst finns det vissa rötägg även bland dem men de är ändå en liten del av det hela.

I en dikt har jag försökt leva mig in i en flyktings situation delvis med deras berättelser som grund. Så här lyder den:

Jag föddes i Afrika.

Jag föddes i Afrika, en mörkhyad baby.

Mina föräldrar var lyckliga, ett önskebarn.

Vi ska vårda honom ömt, vi ska ge honom ett liv.

Vi ska fostra honom till en man värdigt sitt namn.

Ja minns den dagen väl, jag var elva år

Min mamma kom gråtande hem.

De har dödat din far, han finns inte mer.

Må Gud förbarma sig över oss.

Vi måste fly för våra liv till flyktinglägrets ghetto.

Det gav oss en chans och en existens.

Hon fick skura, städa, tvätta och ta alla förnedrande jobb.

för att jag skulle kunna få skola och utbildning.

Elva år i lägret orkade hon, sen fick hon en fristad i Himlen.

Men jag hade tagit min examen med högsta betyg

Hon hade nått sitt längtans mål.

Jag var en skolad person med en framtid.

En dag kom en man till min enkla bostad i slummen.

"Du skall få en ny tillvaro i ett annat land.

Du är uttagen som kvotflykting genom FN-s försorg.

Du skall få ett nytt annorlunda liv.

Till Sverige kom jag, en bland många andra.

Till vänliga människor, men vilsen ändå

tusen frågor tumlade runt i mitt huvud

Kan jag här få en trygg existens?

Var det så här min mor tänkte sig framtiden för mig?

Finns det plats för mig i det här landet?

Är jag bara en bricka i ett spel, kan jag utöva mitt yrke?

Frågetecknen hopade sig över min ängsliga själ.

Min mor och min far gav mig en tro och ett hopp,

en trygghet som hjälper mig leva.

Men jag önskar finna en mening med mitt liv.

Att göra något stort och gott för mitt nya fosterland.

Ja. jag vill leva jag vill dö i Norden.

Ja. jag vill leva jag vill dö i Norden.

Ta den till era hjärtan. 

Jöran.