Nu tror ni väl alla kära bloggdiggare att där uppe på Tallbacken där har de gått en salig hädanfärd till mötes. Inte ett livstecken så långt örat når. Och ögat också för den delen. Nu är det som väl är inte så dramatiskt. Det är bara ren och skär obekomsamhet (ett ord som jag själv tillverkat).

Alltså lever vi i högönsklig välmåga här uppe på Tallbacken. Vintern håller ännu sitt grepp om oss. Men det är kanske lika bra. För att tro att det ska bli vår mitt i vintern är inte särdeles normalt. Det är också bra för min verksamhet med att ta fram kommande årens bränsleförråd från skogen. Den fraktas nämligen på en timmerkälke efter skotern. Då är det bra med stabilt "frössenföre" söm vä säg.

Jag är som jag nämnt i någon tidigare blogg engagerad i en insamling för byggande av en skola i Colombia. Vi har öppnat en särskild blogg för det projektet och den har tagit lite tid i inledningsskedet. För den som är intresserad att följa våra ansträngninngar kan gå in på bloggen langviksmonsskolancolombia.bloggpkatsen.se för att där följa våra förehavanden.

Min kära hustru har sitt välbefinnande genom att med yttersta omsorg sköta sina krämpor medelst ett antal olika preparat. Häromdagen var det nära på att jag hade åkt dit för hustrumisshandel eftersom hon helt plötsligt hade blånader här och där på kroppen. Dessbättre  (eller sämre)  visade det sig att det var biverkningar av ett preparat som hon käkade. Så går det till i "medikamentsverige".

Jag är tacksam att min gamla lekamen fungarar någorlunda än så länge. Nu är det faktiskt rätt länge sedan jag var till "bilprovningen" (läkarundersökning) så man vet aldrig det kan ju vara fel på något paralellstag eller något avgasrör. Men jag tror det är av yttersta vikt att man trivs med tillvaron och har frid med sig själv. Det är kanske de bästa medikamenterna.

På återhörande och slörande, medförande en hänförande gubbrörande.

Hejdå. Jöran.